Min älskade bortglömda vän

För ett år sedan ungefär så köpte jag min iphone. Efter det så slutade jag i princip att använda min systemkamera. Jag som älskade att fotografera! Men det blev så mycket lättare att bara kunna ta fram sin mobil och ta några kort. Inga inställningar, inget perfekt ljus osv.
 
Jag har haft stora problem med min Iphone nu, och igår kväll fick jag nog. Så hela den här dagen har jag ägnat till att säkerhetskopiera och återställa min telefon och allt vad man nu gör. Det löste förövrigt inte ett skit, så telefonen får åka in på lagning. Men det var inte det jag ville säga. Nu var det så att Isabella badade tidigare ikväll och hade med sig fingerfärg i badkaret. Hon hade så kul att jag bara var tvungen att ta kort på henne. Men det kunde jag ju int. Inte med min Iphone iallafall. Systemkameran åkte fram, och jag älskade det! Åh, det ÄR ju ljuset och inställningarna och allt som jag vill fiffla med.
 
Nu kommer systemkameran följa med på framtida äventyr. Den som vill köpa mig en ny dator så jag kan leka med bilderna i photoshop sedan får gärna göra det också. Hihi. Just nu orkar den ingenting. Skitdator!
 

Familjehäng

Igår åkte vi till min pappa för att hjälpa honom att måla hans hus och förråd. Isabella ville väldigt gärna hjälpa till hon med, vilket hon såklart fick. Det slutade dock med ett väldigt långt bad, då hon tyckte att hennes händer och fötter passade väldigt bra i färgburken. Målarfärg i håret har hon fortfarande kvar. Jäkla unge. 😉

Pappa gjorde sedan gulaschgryta som stod och puttrade över elden hela eftermiddagen. Fy så gott det är. Ungersk mat är helt klart min favorit.

Kvällen spenderade vi på altanen med en massa lekar. Jag var i säng redan klockan 00.00, men kan ju säga att några fick för sig att hålla sig vakna till 09.00 på morgonen. Haha sådant klarar jag inte av längre (låter som en gammal kärring). Jisses säger jag bara. 😄



<3

Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska göra av all min kärlek för Isabella. Helt ärligt så kan jag verkligen inte förstå hur sånahär starka känslor ens kan existera. Hur de kan få plats i en liten människokropp utan att spricka det allra minsta. Det är en underbar känsla, men samtidigt så känns det verkligen vilken liten yta den har att leva på. Nästan så att det gör ont. Förstår ni? Det är så galet. Så fantastisk jäkla galet.