Förlossningsberättelse

Har försökt få ihop en förlossningsberättelse, men mycket under förlossningen har liksom "flutit ihop". Jag gillade alla mina barnmorskor men jag minns tex inte hur någon av dom såg ut eller hurdana dom var, bara att jag gillade dom. Jag blandar även ihop mycket med BB-tiden, men har ändå försökt skriva ihop någonting utifrån min journal. Däremot så förstår jag mig inte på allt som står i den, men ändå haha.


Torsdag 3 mars:

Slemproppen börjar lossna.


Fredag 4 mars:

Vaknade vid 05:45 av att jag var kissnödig. När jag varit på toaletten så gick jag och la mig igen. Kände då den första värken. Eller var det verkligen en värk? Jag var osäker, och vågade inte riktigt hoppas. Efter ca 10 minuter så kom en till värk, men jag vågade fortfarande inte hoppas på att det var något som var på gång. Jag väntade en stund till och när jag återigen fick en värk så började allt kännas rätt pirrigt. Tillslut puttade jag lite på en sovande Rikard, men det var knappt så jag vågade säga att jag trodde jag börjat få värkar, för tänk ifall de försvann då? Men jag sa det såklart ändå. Värkarna gjorde inte så ont, så jag skickade iväg Rikard till jobbet, och jag försökte sova lite till. Det gick inte bra alls.

Vid lunchtid kom Rikard hem igen, och stannade därefter med mig. Han hjälpte mig att sätta på TENSen, men mina värkar kändes inte i ryggen utan i magen, så jag vet inte om den hjälpte egentligen. Men jag vågade inte ta av den förrän många timmar senare.

Dagen gick och jag blödde lite i samband med att slemproppen lossnade ännu mer. Vi var även ute på en promenad för att försöka få värkarna mer regelbundna, men utan något vidare resultat. Jag ställde mig och bakade kakor och vi kollade på film. Madagascar 2 haha. Värkarna kom med 4-15 minuters mellanrum, men oftast mellan 7-9 minuter. Ingenting regelbundet alltså.
Kvällen kom, och vi försökte sova. Jag hade fortfarande TENSen som hjälpmedel. Att sova var helt omöjligt för min del, och värkarna hade blivit starkare, men var fortfarande oregelbundna. Jag var supertrött efter att ha haft värkar i så många timmar, men att sova var som sagt en omöjlighet.


Lördag 5 mars:

Mitt i natten rostade jag mackor som satte på brandlarmet. Stackars Rikard vaknade efter några timmars sömn. Jag upptäckte att det var väldigt skönt att luta mig mot honom och andas igenom värkarna, så det var bara för honom att ställa sig upp när jag kände att jag hade en värk på gång. Tillslut så sa jag i alla fall att jag ville åka in så jag kunde få något att sova på, för jag skulle ändå aldrig orka föda barn i det här tillståndet. 24 timmar hade jag då haft värkar. Vi åt frukost och packade ihop de sista och strax innan 08.00 var vi på förlossningen.

08.00:
Blir inskriven på förlossningen. Cervix utplånad och öppen 4-5 cm. Att bli undersökt gjorde så sjukt ont, fy fan. Lätt det värsta under hela förlossningen. Lilla Isabella hade bestämt sig för att vara ruckbar istället för fixerad nu också. Vet dock inte om det har någon betydelse?

10.40:
De tar hål på hinnorna så vattnet går, i värkförstärkande syfte då mina värkar avtagit lite. Det var en väldigt skum känsla när vattnet gick. Det var liksom ingenting man kunde ”hålla tillbaka” på, utan det bara forsade ur en, och det fortsatte det med då och då under hela förlossningen.

11.59:
Jag har fortfarande oregelbundna värkar, så jag får värkstimulerande dropp. Samtidigt så börjar jag med lustgas. Är rädd för att må illa, så börjar rätt försiktigt. Upptäcker rätt fort att den faktiskt är rätt rolig, och börjar jag andas för sent så märker jag hur värkarna gör ännu ondare, så visst hjälpte den till en del. När värkarna var som starkast så var jag liksom så borta att ”topparna” kapades.




12.45:
Det värkstimulerande droppet gör sitt och jag har 4 värkar på 10 minuter. Dom har ökat riktigt bra i styrka och när jag har en värk så låter jag nog rätt bra med lustgasen tryckt mot ansiktet. Samtidigt får jag höra att jag andas väldigt bra igenom värkarna. Jag hade ingen aning om hur man skulle andas, men det kändes bra på det sättet jag gjorde på redan hemma så jag fortsatte med det. Jag försökte också komma ihåg att ”följa med” värken istället för att få panik, och det hjälpte nog en del det med. Det var skönt att ha Rikard där också som kunde se på ”maskinen” när värken var som starkast. Jag älskade när han sa att värken började avta, det var så sjukt skönt att känna när den trappades ner.

Lustgasen höjdes lite också, och jag blev lämnad ensam på rummet då Rikard skulle gå köpa en drickyoghurt till mig. Jag var vrålhungrig, men fick inte äta någonting alls under hela förlossningen. Fick bara dricka. I alla fall så blev jag riktigt hög och det kändes som att jag var med i ett tv-spel där allting laggade. Var rätt obehagligt så jag ringde min lillasyster Jessica. Men nu började värkarna komma väldigt tätt så jag hann knappt säga någonting innan jag slängde på luren igen. Tillslut kom i alla fall min käre Rikard tillbaka och hjälpte mig igenom värkarna igen.

13:52:
Här står jag nästan inte ut, och EDA läggs av en riktig Greys Anatomy-snubbe. Ligger i någon konstig position och jämrar mig i lustgasen. Har inte blivit undersökt om hur öppen jag är igen, då det gjort för ont. De försökte en gång, men det gjorde så ont att jag började panikgråta. Därför beslutade de att vänta tills EDA:n var lagd och gett effekt.

15:20:
Värkarna känns knappt längre, vilket är helt underbart. EDA:n tog alltså väldigt bra på mig, och Rikard och jag spelar lite kort för att fördriva tiden lite. Jag blir även undersökt och är öppen 6-7 cm. Skalpelektrod fästs på Isabellas huvud här också. 

Jag började bli riktigt, riktigt trött här med. Om det ens var möjligt att bli tröttare? Jag fick som bekant inte äta någon fast föda heller, så jag fick något glukos kopplat.





19.14
Isabellas hjärtljud gick upp till kring 195 och sedan ner till 60. Vi blev skiträdda och jag trodde att nu blir det akut kejsarsnitt. Men det blev det inte. Det värkstimulerande droppet stängdes av, för det var tydligen värkarna som kom så tätt nu som fick henne att bli stressad. Jag kände dock inte av värkarna alls. Jag var helt bedövad, så här fick jag även tappas på urin. Kände inte av det heller.

21.00
: Värkstimulerande droppet är på igen och jag har fått feber. Får då även antibiotika genom dropp, då jag fått någon infektion. Här mår jag verkligen dåligt, har inte sovit på närmare 40 timmar och tillsammans med feber så kände jag mig lagom slut i skallen. Passade på att vila en liten stund, men sedan ville de ha upp mig på en pilatesboll. Var öppen 10 cm, men Isabella behövde komma ner lite. Men en bebis innan klockan 12 skulle det allt bli sade dom. Det blev det inte.

23.25:
Isabellas hjärtljud går kraftigt ner igen, men återhämtar sig snabbt efter att droppet stängts av igen.

23.45:
Droppet sätts på igen, men höjs långsamt så att inte Isabella ska bli stressad igen. Får även mer antibiotika.

Här fortsätter allting väldigt sakta. Isabella vill inte riktigt komma ner, och jag fortsätter att sitta på pilatesbollen, på någon pall och lutar mig över ryggstödet på sängen. Testar en massa olika saker.



00.50:
Provkrystar lite, men EDA:n har gjort sitt och jag känner inte riktigt hur jag ska göra. Isabellas hjärtljud reagerar igen när droppet höjs, och doktor kontaktas. Man försöker sätta sugklocka på Isabellas huvud, men det gör såååå ont att det först inte går. Flera människor kallas in och jag får bedövning och till sist lyckas man. När jag har en värk så krystar jag och hjälper till så gott jag kan.

01.49:
Lilla Isabella föds, och kommer upp på mitt bröst. Hon skriker inte, och jag hinner bli rädd och frågar varför. Hon har varit med om mycket får jag till svar, och så börjar hon äntligen skrika. Det var otroligt magiskt!

 

Efter det var det bara moderkakan som behövde krystas ut och jag behövde sys lite grann. Sedan fick vi äntligen den där berömda frukostbrickan. Det var helt sjukt gott alltså. Lite senare var Rikard tvungen att gå på toaletten också och jag blev ensam kvar i rummet med Isabella vid bröstet. Helt plötsligt så började hon låta lite konstigt, antagligen fick hon i halsen, men jag blev verkligen jätterädd och hoppade upp med henne i famnen och typ snubblade till nödknappen och började trycka frenetiskt. Undersköterskan kom in och när hon såg att jag stod upp så sa hon att det fick jag absolut inte än, och inte var det något fel på Isabella heller. Haha, snacka om nojig morsa, men jag trodde verkligen hon var på väg att dö eller något. Usch, hemskt var det.

Annars så måste jag säga att även fast förlossningen var så utdragen och att den avslutades med sugklocka, så är det lätt det häftigaste jag varit med om. Jag ser verkligen framemot att föda fram ett till barn i framtiden.